Ibland håller jag mig borta från folk. Drar mig undan och pratar inte så mycket, och detta tror jag de flesta som känt mig en längre tid vet om. Det är som ett sätt att skydda mig på, som en reflex, ett sätt att hindra mig själv från att bli sårad eller utpekad eller utskämd på något sätt. Men inte med en mening att stöta bort människor eller att vara osocial. Utan det är alltid en tanke som finns hos mig, att jag inte ska göra si eller så. För då kan det hända att jag står där ställd mot väggen mot mina tankar, å det är inget bra.
Jag tänker alltid att det värsta ska ske. Det är tex som när man sitter i klassrummet å läraren ställer en fråga. Man kan svaret men sitter tyst som en mus. Tänker vad om jag har fel, kommer de skratt åt mig. Men det är bara en tanke och ibland lyckas jag övervinna den, å nu för tiden mer och mer. Men på något sätt finns den där reflexen där. På samma gång så vill jag inte vara en börda för någon. Känner jag det minsta uns att jag inte är välkommen, då drar jag mig undan, vill inte vara till besvär. En av de värsta känslorna jag kan känna.
Ibland önskar jag att jag kunde bara koppla bort och slappna av, våga vara där och våga prata och vara mig själv. Men det fungerar inte så. Jag pratar gärna med folk, men om jag känner mig obekväm så säger jag helst ingenting. Jag är social när man väl känner mig. Jag kan se kompisar som inte har några besvär alls med detta, och inte alls sätter några gränser för sig själva. Ibland blir jag så avundsjuka på dessa. Men jag försöker mer och mer få bort dessa känslor. Det har väl att göra mycket med självförtroendet kan jag nog tro. It's a work in progress :) Så jag försöker, men oftast misslyckas jag. Men de som känner mig väl och som är mina riktiga kompisar de känner mitt riktiga jag och det jaget är ganska kul ^^
Kommentarer
-
RSS
